Hösten har alltid varit nedräkningarnas tidevarv för min del… Nedräkning till lov, till jul, till våren. Men framförallt är det nu nedräkning till terminsstart för Igelfors MMA, till rättegången om barnens boende vilken jag verkligen hoppas att vi vinner, till min Loviz kommer hem igen, till förlossning som bara kommer gå hur bra som helst precis som det gjort alla dessa väntans veckor.  Listan kan antagligen göras mycket längre men just nu är jag i matkoma så den får räcka som den är.

Har faktiskt haft en jäkligt bra sommar med en hel del renoverande i huset (jävla katter som pissat sönder, skönt att de inte finns mer), minisemester till huvudstan med älskling, minisemester till Astrid Lindgrens värld och Vimmerby med kidsen. Och tro det eller ej. Jag har faktiskt äntligen kommit igång med träningen!
Det är så svårt att komma igång efter ett långt uppehåll för man tappar rutiner som tar ett tag att återuppbygga, men jag är på gång med det i alla fall, även om det mestadels varit styrketräning än så länge men from nästa vecka så har vi i alla fall två fasta tider/vecka att träna på så jag hoppas att några nya ansikten dyker upp och självklart de gamla trotjänarna också

Skillnaden mot förut är att jag enbart tränar för att jag verkligen vill det, för att det är roligt och för att man mår bra av det. Inte för att fly undan ett stort växande missnöje och menlösa krav och att känna sig inspärrad mot sin vilja.

Vem vet, jag kanske rentav gör comeback så småningom

Hur som helst, allt detta har egentligen bara svetsat oss samman starkare och starkare för varje ”attack” mot oss som varit. Vi har skapat trygghet ur kaos och känslorna finns där, starkare och starkare, trots att det snart gått ett år. För första gången i mitt liv har jag känt mig själv redo att bilda familj, inte bara för att det ”ska vara så” utan för att jag vill och verkligen känner för det!

Beslutet att skiljas hade växt fram under ett par års tid, mognat och slutligen tog jag steget trots höggravid ”fru” och allt som det skulle innebära att skiljas med gemensamma barn. Det var en jobbig tid och ni som läst här tidigare vet att jag under hela förra våren hade problem med andningen och att det visade sig vara panikångest. Den bottnade i att jag var olycklig över mitt liv, mitt förhållande men kände mig snärjd och fångad, som att jag aldrig skulle kunna ta mig loss ur kvicksanden.

Jag var alldeles för snäll och tillmötesgående, allt för att det skulle bli så bra som möjligt för barnen. Men killar, hamnar ni i den sitsen, så var inte snälla! Ge inte bort en massa fördelar och liknande, för risken är stor att ni åker på en blåsning! I mitt fall innebar det mer och mer bråk, ett ex som spionerar på oss och sprider rykten, som bryter alla överenskommelser som fattats och som slutligen vill ta barnen från mig och har stämt mig på barnens boende. Allt bara för att man från början tänkte på barnens bästa. Jag kommer aldrig använda mina barn som vapen och jag kommer aldrig sjunka så lågt som hon gjort.

Trots att detta var en tid som präglades av osäkerhet och oro, känslor som rusade i höjden och en enorm känsla av att ha hittat nåt som få människor ens får uppleva, rädsla över att förlora det vi hittat och två ex som gjorde livet surt för oss emellanåt så härdade vi ut. Som tur var!

Sedan gick sidan i stå i samband med att jag i princip slutade att träna. Anledningen till detta var att mina ekonomiska förutsättningar till att pendla till Norrköping (11 mil t-o-r) ändrades i och med att jag är tvungen att städa upp efter min skilsmässa. Fast inte enbart därför. Jag älskar o träna och fightas men det är inte lika viktigt för mig som förut. Mina prioriteringar har ändrats, jag har blivit mer harmonisk och hittat tillbaka till mig själv
Det som kan verka skrämmande är att jag inte märkte när jag tappade bort mig själv, utan att det skulle ta så lång tid att hitta tillbaka till sig själv, så många år med så mycket onödigt i mitt liv. Nåja, jag fick ut något gott av det i alla fall, Max och Maja, mina två underbara barn. Men på det rent personliga planet har jag kastat bort flera år.

Kampsporten blev min enda länk till mitt riktiga jag och den blev viktigare och viktigare, tills den blev till något som upptog hela mitt liv.
Så en dag började jag som timvikarie på ett autistboende och min första introdag där mötte jag en tjej som jag direkt kände att; ”oj, då! Henne måste jag passa mig för att prata med, annars kommer jag falla som en fura!” Jag spelade dum och dryg för att hon inte skulle tro att jag skulle kunna vara intresserad men det hjälpte ju inte. Jag försökte undvika henne på jobbet men det hjälpte inte heller för hon var den enda som hjälpte mig när jag jobbade själv och kaoset brakade lös. Det tog ett par månader och sen började vi faktiskt att prata med varandra. Sen slog hon Nockowt på min tillvaro, eller som Arne Anka skulle ha sagt; slog hela världen med häpnad med hjälp av ett järnrör!

Har varit mycket i mitt liv som hänt, håller på att hända och som kommer att hända. För några veckor sen blev jag erbjuden att möta Mommo på superior galan, satans j-kla skit att man inte var i form. Men men får väl se till o komma i form då helt enkelt

Bjuder in alla som vill till träning i Igelfors (om ni nu kan hitta hit) och vi tränar tis och tors 17:00, och kommer gradvis eventuellt utöka antalet pass. Men det är de fasta tiderna som gäller.

Jag har inte skrivit på ett tag. Min nästa match kommer vara i Ryssland, jag kommer gå en 16 manna turnering som sträcker sig till slutet av 2010. träningen går jättebra. Mitt stora problem just nu är att gå ner i vikt. Jag har börjat träna mycket styrketräning men kommer inte under 75,5 kg efter morgonträning på tom mage. Jag ska gå i -70 kg :s

Tipsa gärna om ni har några grymma bantningstips

Länk till promovideon om galan jag ska vara med i: 

Ta hand om er

MVH: Driton