Hur som helst, allt detta har egentligen bara svetsat oss samman starkare och starkare för varje ”attack” mot oss som varit. Vi har skapat trygghet ur kaos och känslorna finns där, starkare och starkare, trots att det snart gått ett år. För första gången i mitt liv har jag känt mig själv redo att bilda familj, inte bara för att det ”ska vara så” utan för att jag vill och verkligen känner för det!

Beslutet att skiljas hade växt fram under ett par års tid, mognat och slutligen tog jag steget trots höggravid ”fru” och allt som det skulle innebära att skiljas med gemensamma barn. Det var en jobbig tid och ni som läst här tidigare vet att jag under hela förra våren hade problem med andningen och att det visade sig vara panikångest. Den bottnade i att jag var olycklig över mitt liv, mitt förhållande men kände mig snärjd och fångad, som att jag aldrig skulle kunna ta mig loss ur kvicksanden.

Jag var alldeles för snäll och tillmötesgående, allt för att det skulle bli så bra som möjligt för barnen. Men killar, hamnar ni i den sitsen, så var inte snälla! Ge inte bort en massa fördelar och liknande, för risken är stor att ni åker på en blåsning! I mitt fall innebar det mer och mer bråk, ett ex som spionerar på oss och sprider rykten, som bryter alla överenskommelser som fattats och som slutligen vill ta barnen från mig och har stämt mig på barnens boende. Allt bara för att man från början tänkte på barnens bästa. Jag kommer aldrig använda mina barn som vapen och jag kommer aldrig sjunka så lågt som hon gjort.

Trots att detta var en tid som präglades av osäkerhet och oro, känslor som rusade i höjden och en enorm känsla av att ha hittat nåt som få människor ens får uppleva, rädsla över att förlora det vi hittat och två ex som gjorde livet surt för oss emellanåt så härdade vi ut. Som tur var!

Sedan gick sidan i stå i samband med att jag i princip slutade att träna. Anledningen till detta var att mina ekonomiska förutsättningar till att pendla till Norrköping (11 mil t-o-r) ändrades i och med att jag är tvungen att städa upp efter min skilsmässa. Fast inte enbart därför. Jag älskar o träna och fightas men det är inte lika viktigt för mig som förut. Mina prioriteringar har ändrats, jag har blivit mer harmonisk och hittat tillbaka till mig själv
Det som kan verka skrämmande är att jag inte märkte när jag tappade bort mig själv, utan att det skulle ta så lång tid att hitta tillbaka till sig själv, så många år med så mycket onödigt i mitt liv. Nåja, jag fick ut något gott av det i alla fall, Max och Maja, mina två underbara barn. Men på det rent personliga planet har jag kastat bort flera år.

Kampsporten blev min enda länk till mitt riktiga jag och den blev viktigare och viktigare, tills den blev till något som upptog hela mitt liv.
Så en dag började jag som timvikarie på ett autistboende och min första introdag där mötte jag en tjej som jag direkt kände att; ”oj, då! Henne måste jag passa mig för att prata med, annars kommer jag falla som en fura!” Jag spelade dum och dryg för att hon inte skulle tro att jag skulle kunna vara intresserad men det hjälpte ju inte. Jag försökte undvika henne på jobbet men det hjälpte inte heller för hon var den enda som hjälpte mig när jag jobbade själv och kaoset brakade lös. Det tog ett par månader och sen började vi faktiskt att prata med varandra. Sen slog hon Nockowt på min tillvaro, eller som Arne Anka skulle ha sagt; slog hela världen med häpnad med hjälp av ett järnrör!

Har varit mycket i mitt liv som hänt, håller på att hända och som kommer att hända. För några veckor sen blev jag erbjuden att möta Mommo på superior galan, satans j-kla skit att man inte var i form. Men men får väl se till o komma i form då helt enkelt

Bjuder in alla som vill till träning i Igelfors (om ni nu kan hitta hit) och vi tränar tis och tors 17:00, och kommer gradvis eventuellt utöka antalet pass. Men det är de fasta tiderna som gäller.

Har tappat suget för träning och fått tillbaka den igen. Känner verkligen att det skulle va kul att fightas igen. Men just nu är vägen tillbaka ganska lång. Jag måste komma i form igen och jag måste hitta ett upplägg som passar i mitt nya liv. Kan ju inte plugga mera utan måste försörja mig också vilket gör det svårt att passa in i ett fast schema på klubben. Ska ta en diskussion med Mr Carrot så får vi se var vi hamnar.

Sant. Men det är golf detta handlar om. Ett par gånger varje år avlider flera människor eller blir allvarligt skadade för att de antingen står för nära någon som svingar eller rentav får en golfboll i huvudet.

Inom MMA har vi haft ett par relaterade dödsfall i världen sedan 1995, då avses sanktionerade tävlingar och inte där. Om folk är kriminella eller inte beror inte på sporten de tränar. Men sportens farlighetsnivå gör att nyhetsintresset är större om en kampsportare på något vis är inblandad. Detta är en snedvriden syn och vi som älskar mma jobbar hårt för att få bort vår ”badguy” stämpel.

För egen del har veckan på många sätt varit bra, men jag är fortfarande sjuk, har krockat med bilen och missar träningslägret med John Kavanagh

Tur man har en underbar flickvän och goa barn

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article5934736.ab

Hoppas verkligen detta beror på att jag faktiskt ätit och sovit lite halvdåligt de sista dagarna så det inte är det häringa viruset som kommer tillbaka för o jäklas med mig.

Har varit mycket i mitt liv som hänt, håller på att hända och som kommer att hända. För några veckor sen blev jag erbjuden att möta Mommo på superior galan, satans j-kla skit att man inte var i form. Men men får väl se till o komma i form då helt enkelt

Bjuder in alla som vill till träning i Igelfors (om ni nu kan hitta hit) och vi tränar tis och tors 17:00, och kommer gradvis eventuellt utöka antalet pass. Men det är de fasta tiderna som gäller.