Nockowt

Cecilia Bradley gästbloggar för Nockowt och hon skriver om sin inblick i kampsportsvärlden.

Prata med en kampsportare och du får ofta höra hur den är mer än ”bara” en sport, utan en livsstil. Många upplever en förändring inombords, ett nytt sätt att tänka. När jag funderade på att börja med kampsport öppnade sig en helt ny värld för mig. Funderingar som på vilken som passade mig, vart jag skulle träna, var det rätt grej för mig egentligen? Det finns en hel uppsjö av olika former man kan träna och kanske inte alltid så lätt i den djungel som finns. Prövade först Jiujitsu, den andra kampsporten jag gav mig i kast med var hos Shorinjikempo Stockholm Norra under ”ledning” av Robert Liljeblad, då jag fascinerades av disciplinen, teknikerna och ritualerna. Var aldrig intresserad av att hitta en sport där jag går in sparkar/slår av mig i 2 timmar och sen går hem och inte tänker på den förrän det är dags för nästa träning, ville ha något mer. Känslan av att ta på mig en dōgi (dräkten), att sätta sig ner och försjunka i en Chinkon gyō (Meditation, zazen). Det jag fastnade för med Shorinjikempo var variationen, från den lugna meditationen till sparkar, slag, kast. Växlingen mellan hårda och mjuka tekniker. Disciplinen. Vänskapen. Kraften.

Shorinjikempo är väldigt fysisk, ett pass som varar i 2 timmar börjar med Chinkon gyō (meditation). En uppvärmning (taiso) följer med övningar och stretching. Grundträningen (kihon) följer då det tränas slag, sparkar, blockeringar, förflyttningar och rullningar. Efter följer teknikträning (gijutsu) som består av 600 tekniker, där tränas förutbestämda mönster där en attackerar och den andra försvarar, detta kan vara med hårda tekniker (goho) slag och sparkar eller med mjuka tekniker (juho) med losstagningar, nedbrytningar och kast. Det ingår också sparring (Randori), som kan ske på en mängd olika sätt allt från långsamt utan kontakt till full fart med huvudskydd och tandskydd. Embu som är en uppvisningsform där två utövare presenterar ett eget sammansatt program och som det tävlas i på SM, EM och VM.
För att uppgraderas inom Shorinjikempo så krävs det ett tekniskttest samt även ett skriftligt. Vid högre graderingar förekommer det även intervju eller uppsats. Det finns även prästerskaps graderingar (sokai), men är väldigt få västerlänningar som innehar dessa grader.

Kort om Shorinjikempo så grundades den 1947 i Japan av Doshin So. Han jobbade för den Japanska underrättelse tjänsten i Kina i 17 år och hans täckmantel var Taoistmunk för att på så sätt lättare kunna resa runt i landet och utföra sitt arbete. Under dessa år studerade han ett flertal stridskonster och utvecklade Shorinjikempo som är ett sätt att utöva Kongo zen Buddhism. Han ville ha en träning som utvecklar människor till kropp och själ i stället för strids maskiner som bryter ner det. I dag finns Shorinjikempo i 33 länder, med ca 1 500 000 utövare som praktiserar samma tekniker vilket ger möjlighet att åka på träningsläger och tävlingar överallt. I Sverige är den förhållandevis liten, finns just nu 11 föreningar sen den första startade 1970 av Kanemi Hagiwara som grundade ”Stockholm Shibu”. Det är en kampsport som passar de flesta oavsett ålder och fysik. Man kommer snabbt in i det och det ger dig en ordentlig utmaning.

Jag har tagit en lång paus från Shorinjikempo för att jag har rehabiliterat en axelskada och tänkte nu ge mig in i kampsports världen igen. Är boende i Glasgow, Skottland för närvarande så ska se vad som erbjuds här inom kampsport. Shorinjikempo rekommenderar jag dig helt klart att prova på, efter 2 timmar kommer du hem riktigt trött i kroppen, men samtidigt så full av energi.